Nu är det natt, och på torsdag börjar skolan. Skolan. Skolan. Skolan.
Jag vill inte. Jag passar inte in där längre. och om ni hade fått som ni velat hade ni
väll helst sluppit mig. Jag passar inte in längre, inte där. Jag passar hos dig, och hos henne. Och några till. Men inte där, inte med er. Men jag kan inte ta avstånd från er nu, nej. Det skulle ju inte gå, för då är jag ju en
BITCH. Eller vad det nu kallas nuförtiden. Då är jag ju elak, och det var ju ett
jävla tjat om det i höstas. Fast nej, inte när jag hör.
Jag har redan ont i magen, för jag vill inte tillbaka. Jag orkar, det gör jag ju alltid... Men att vilja och orka är olika saker. Jag måste plugga mer, bättre betyg. Jag vet att jag kan, och det blir
väll vad jag får tillbringa min tid i skolan med. Jag vill höja mig, inte för att jag behöver det, men jag vill!
Och när ändå ordet ork är uppe på tappeten, så måste jag ju
mejla ut om
kafét, hur vi ska göra. Kanske ett möte. Men när ska jag orka det? När ska jag hinna. Skolan har inte börjat, och jag är redan trött. Redan stressad och ont i magen. Men på något sätt så håller du mig upp,
japp, du och du vet nog inte ens om det. 8 dagar kvar, kanske träffar jag dig innan. Men då börjar vi jobba igen. Även om det tar tid, och inte alltid är jätte roligt, Så är du där. Och det gör att jag har något att se framemot under veckan. + att ditt skratt är som att blanda alla piller i en burk och ha piller party! - Fast utan biverkningarna!
HAHA.Månaderna går så sjukt fort, det känns som det var igår det var skumparty på torget och ett sommarlov skulle börja. Nu är det januari, jul, nyår och min födelsedag har varit och snart är det april. Den jobbigaste månaden under året, och jag kan ju ge mig
fan på att berlin resan kommer ligga 17-19. Det är bara januari, och jag tycker redan det är jobbigt.
Hallååå. Hur är det meningen att detta kommer funka?! Januari, Februari, Mars och sedan 19 dagar i april. Jag kommer gå in i någon
wannabe emo/
depp period om jag inte är försiktig. För den Lin jag var då, den Lin kommer inte, aldrig någonsin, tillbaka. Det vill jag inte och det orkar jag inte med, Inte en gång till.
Ibland är det bäst att bryta ihop och gå vidare, har jag hört. Låter så
jävla enkelt, eller hur? men det är ganska smärtsamt i verkligheten. Och gå vidare till
vadå? Då måste jag ju skaffa något att gå vidare till.
Ah vafan, en kort sammafattning för er som inte vet
det suger. Och nej, jag tänker inte på någon
jävla kärlek, eller annat skit. Jag tänker på det stora hela. Jag kommer förmodligen få det låta brutalt nu men ni har själva valt att fortsätta läsa min
blogg, så skyll er själva.
Vi blir till genom en
jävla massa
knullande, vi ligger i mammans mage i 9 månader, efter 9 månader ska vi
ploppas ut till en utseendefixerad och smutsig värld. Det är
väll här någonstans det börjar. Lämnar mammas mage,
the only thing liksom, varmt och mysigt, där ingen dömmer för en värld där alla dömmer dig och ingen aldrig kommer
lyssa på dig ordentligt. Fine. Sedan blir det en
jävla hets för att du ska lära dig krypa, äta, gå, kissa, prata. Dagis dags och du lär hur man överlever i sandlådan. Här ska man inte dela med sig till pojkar och
viceverse. Oxå här
någonstans barnen får bakteriehysteri och kommer på kill/
tjejbaciler. FANTASTISKT! Sedan kommer ju även bajs och kiss åldern, som vissa faktiskt behåller till 13 års ålder, om inte äldre. Efter dagis är det dags att lära sig knyta skorna själv, utan mamma/pappa/dagisfröknar
et.c. (som jag för all
dell hoppade över, lucky me!), skria skrivstil, lära dig alfabetet utantill, + 0
ch -. Ja, det enkla här i livet. Du kanske lär dig var kärlek är, hålla handen och om man vågar en puss på kinden.
Shit, sedan blir man stor och börjar mellanstadiet, innan har man ändå varit ganska snäll, ni vet, bjudit alla tjejerna i klassen på barnkallas. Men när man börjar på mellanstadiet, kan man helt plötsligt hoppa över hon som "luktar lite illa" eller börjat komma in i
pubertetern. Det börjar snackas en
jävla massa om
håååångla och "vet du om han/hon tycker om
miiiiiiig". Vad händer sedan då? Man utvecklas, vissa nu och andra på
höööögstadiet. Shit ja, det är nu man börjar 6;an. Man är ju
såååå stor. Fram med h&m sminket, här ska sminkas! En
jävla massa
onördigt smink ska på (framförallt) tjejernas ansikten, som knappt hunnit få sin första finne.
Jävlar, man måste plocka
ögonbrynnen oxå! SMÅ SMÅ SMÅ SMÅ SMÅ,
ärsch varför inte ta bort dom helt?! Helt plötsligt blev
oxå det motsatta könet
vääääldigt intressant/ointressant. Det ska
tisslas ooch tasslas och
fnittras och
jaaa... Sådant där ni vet. Man börjar lära sig en hel del om kärlek och vänskap och hur man är som elakast. Snacka skit funkar med vem som helst, bara du har något snuskigt att berätta. Eller varför inte bara hitta på något?! Hum, vad händer sedan? Man ska se ut som alla andra(!!) mycket viktigt, annars kanske du tillhör hon där som luktar lite äckligt, eller inte använder så mycket smink.
Face it, små(?) barn är elaka, riktigt elaka. Och då har det knappt
örjat. När man börjar sisådär, låt oss säga 8;an, så är alla för
lääänge sedan indelade i "grupper" (ex. på namn) "innegruppen" "utegruppen" "dom
dära". Ja, det viktigaste blir (för det flesta) - Se likadana ut - Tycka likadant - Ha mycket status - Mycket smink - Alltid ha det
seaste och tillhöra inne gänget. Mycket viktigt! Några har utvecklats till "
emosar" "
fjortisar" "
Brats" och så har vi ju "
töntarna". Nu ska vi se, vad hände med normala? Och vem bestämde vem som tillhörde vad...? Jaaa.. Man får lära sig ännu mer skit som man ändå inte kommer tänka på resten av sitt liv, för vem kommer egentligen ha någon aning om vad karl den 7 gjorden den 24 januari år x. Eller vad y gånger x upphöjt till 2 minus 89 och roten ur svartet är. Eller jo, det använder i o f s vissa sig av. Ärsch, Man lär sig ändå en jävla massa onöridgt skit.
- Vad händer mer då? Man snackar en jävla massa skit, eller ja, de flesta gör det. Man super och har sex, ja de flesta i alla fall. Sedan ska man söka till gymnasiet.
Så går man ut grundskolan, de flesta söker vidare, går gymnasiet, gökar (om jag inte redan sagt det, så gör det flesta det. Det blir helt plötsligt en
jävla fart på alla att man ska
göka till höger och vänster...) (
självklart gäller inte detta alla.) festar och,
vipps tar man studenten. Kanske reser lite, jobbar lite, för att bestämma vad man ska göra senare i livet. Börjar plugga igen och
vipps så har man träffat Han/Hon med stort H! Man gifter sig, skaffar barn, jobbar, skaffar kanske ett till barn och kanske skiljer man sig. Vem vet. Man blir gammal, ens barn går igenom ungefär detsamma och helt plötsligt är man 90 år gammal och sitter på ett ålderdomshem och dör. (Självklart gäller inte detta alla, en del
pundar och dör av det, andra gifter sig aldrig, andra tar livet av sig. Men en sak är säker, vi dör alla så småningom...)
-
Jag instämmer, livet är ju helt fantastiskt underbart!PUSS!