Den här känslan
Jag tror alla har känt den nångång.
Den här känslan av att man gör allting fel hela tiden.
Den här känslan som får en känna sig som jordens enda felaktiga människa.
Den känslan.
Man som trodde allting var så bra, och man trodde allting var helt rätt.
Men istället är det precis tvärtom. Man känner sig som världens minsta fläck.
En fläck som kluddats till på jorden av misstag. En fläck som egentligen inte skulle existera.
Bara en liten jävla hemsk fläck, som alla stör sig på, och som alla försöker sudda ut.
Fel ord flyter ut ur munnen.
Ord som man egentligen inte vill säga.
Jag hatar dig.
Men sen är det för sent.
För sent för att säga förlåt.Man hörs inte längre. Ingen vill höra en.
Man bara hackar sig fram.
I en mörk tunnel. En tunnel som inte vill ta slut.
Och med gnagande råttor som äter sig igenom skalet.Det enda skydd som finns kvar.
Utan skydd måste man springa fram.
Naken i mörkret. Naken i Kylan.
Och den biter sig fast i själen. Med långa huggtänder som borrar ner sig i den genomskiniga slöjan.
Man försöker slita bort den.
Silverfärgat guld rinner nedför kinden.
Jag hatar dig.
Snart kan man inte springa längre.
Man kryper sakta, för att slippa hålla sig uppe med den kraft som inte finns.
Den kraft som man slösat bort.
Den enda kraft som en fläck kan ha.
Nu skriker man.
Man skriker i ett fullsatt rum. JAG FINNS.
Men ingen. Ingen hör upp.
Man finns ju inte. Man behöver inte finnas.
Man kan inte heller dö. För man finns ju inte.
Med blödande fötter släpar man sig fram.
På en väg som inte finns.
Den känslan.
Det är den känslan jag är.
