Jag känner mig äcklig

Ångesten kryper sig nära inpå, gör sig redo att slå till.
Jag vet att den ligger och väntar,
och igår var de nära.
Så fruktansvärt nära;
allt blev dimmigt, huvudet snurrade, och allt blev mindre.
Det är jobbigt att leva som jag. För allt kan förändras på ett ögonblick.
Jag söker ständigt efter närhet, jag vill ha närhet! NU! jag vill ha din kropp, nära min, hela tiden.
men inget funkar som de ska, och inte heller mina ord kommer ut som de ska. Jag känner mig så fruktansvärt patetisk. Meningslös och värdelös. + att jag har gått upp 2 hg ._. så nu måste jag börja hård banta igen. För de är redan 6 kg och 2 hg för mycket. Så det blir ingen paus när jag når 50, utan det får fortsätta ner till mitt mål <3