Det stora steget.

Tidet läker inga sår. Även om jag hoppades. Jag orkar inte gråta längre, för det har slutat hjälpa. Mitt liv ser inte längre ut som innan och folk jag älska't svek. Jag erkänner att jag saknar Natta, Jossan, och alla andra som glider iväg. Men framförallt Natta. Själen krossades för länge sedan. Men hjärtat nygligen. Jag ler, och hoppas att ingen ska se att jag ler som en upplåst fjortis som pratar med hennes fiende. För jag har inte kommit över honom, och jag älskar honom fortfarande. Men jag fejkar för folk, mina vänner, inte orkar höra mig klaga mer. För jag förstår dem ju, jag är jobbig. Men det spelar ingen roll. Jag är bra på teater.