Det finns en anledning till att jag stöter bort alla människor ur mitt liv. För att inte kunna bli sviken!
Allt gör så ont. Det gör så förbannat jävla ont.

Tårarna brinner bakom ögonlocken, men de kommer aldrig ut.

Och det gör så ont, varje jävla dag.

Jag vill bara ha ett facit. För jag orkar inte. Det är så svårt.

Och det gör ont.

Jag vill inte leva, men jag vill heller inte lämna dig. Och jag plågar mig tills det inte finns något att plåga längre. Men jag bryr mig inte heller. Tankar som tänks men ska egentligen inte få tänkas. jag tänker på hur det kan bli så fel, Då gör det bara ännu ondare.

Jag känner mig så fruktansvärt liten, och så jäkla hjälplös.

Det känns som om jag bara gråter, smärtan tar liksom aldrig slut. Jag skriker, jag blundar men oavsett vilket så gör det ont, så ont.

Jag saknar ju dig, jag saknar dig så mycket att det gör ont i mig.

Och utan dig, ja då känns allt verkligen grått, ensamt och tomt.
Och nu när jag vet, vet du har gjort mot dig själv då känner jag mig så jävla misslyckad. Panik, ångest, gråt och rakblad. Fan för livet. Det är bara skit.

Och nu känns det som det är jag som måste säga förlåt, för att jag mår skit dåligt och att jag gör så att du mår dåligt.

För du är den snällaste, bästa och givmildaste jag känner som lever.

Och innerst inne, så vet jag ju, att du faktiskt inte sårade mig med mening. Men ändå bränner det inom mig, av svek. Vad ska jag göra nu då?! Jag vill ju ha dig tillbaka, men jag vet inte hur jag ska orka glömma.

Såren på din och min kropp tillsammans är många, men känslorna tillsammans är kanske mer.

Själen svider, och hjärtat känns utslitet ur min kropp. Jag är ledsen att jag finns, för att jag förstör dig. Förlåt för att jag är cp störd och inte klarar av att försöka må bra. Jag vill inte vara ovän med dig. Jag vill att det ska vara som förr. Jag kanske ska lämna dig ifred, så att du kan få må bra. För det känns som att tack vare mig mår du skit.