En förlorad vän

Jag heter Lin, Lin Borgman. För ett tag sedan hade jag en väldigt bra vän, en vän jag trodde jag kunde lita på till 1000. Jag vet inte om jag hade fel, men jag vet att min vän inte längre finns här. Jag menar inte att min vän, ska ta allt ansvar, men det känns som min vän strök mig ur "viktig listan" Min vän skrev en gång "Om du var tvungen att skära, så ville jag helst att du skulle skära i mig.Du skulle skada dig själv ändå för du, för du var och är alltid en del av mig.Även om dina andetag iblend vart en plåga för dig, så var dom och är lycka för mig.Du kanske inte tror det, men du har alltid, fortfarande en extra skugga.Ibland var de som du inte såg allt de vackra du var och fortfarande är,som speglar gjorde dej blind, tyckte att du kunde spegla dig i någon som ser, som mig,Så kanske du lär dig att se. För mig är du något utav de vackraste jag sett.jag sa till dej att de kommer alltid vara en del av mitt hjärta som de står Lin på, med ett "N", för de va så du ville stava detDu kanske har glömt? Men den kommer alltid finnas där och jag kan inte göra mig av med den , även om jag velat, för den är en dela av mitt hjärta, vilket är en del av mig, liksom du.Allt faller isär utan den." Jag svarade med ett " För första gången i mitt liv klarar jag inte av något på egen hand. Sen du försvann kan jag inte andas för första gången, jag kan inte slappna av för det ända jag vill är att få vara med dig. Jag fick den jag ville ha, den vänn jag drömt om sen jag var liten bara att jag inte vetat det. För alla gånger du stod vi min sida, alla gånger du fick mig att se vad livet kan gå ut på vill jag tacka dig. Du var min styrka när jag var svag, du var min röst när jag inte kunde säga ett ord, du var mina ögon när jag inget såg. Du lyfte mig upp när allt var som sämst, för du älskade mig. Du gav mig vingar så jag flög, jag kunde nå himmelen med dig vid min sida. Jag tappade fotfästet många gånger men du fick mig alltid tillbaka ner på jorden. Du gav mig ett nytt liv, något nytt att leva för, du fick mig att glömma allt gammalt och grått i mitt förra liv, du gav mig allt jag kunde få och mer än så, du gav mig kärlek. Din kärlek till mig var det underbaraste jag någonsin kan önska mig. Du krossade mitt hjärta när du svek. Men jag måste förlåta. För annars vet jag inte hur jag ska överleve. För alla minnen med dig kommer upp i huvudet hela tiden, ditt skratt, din förstående ögon som sa så mycket och din röst, den glada, den sorgsna, alla dina röster och när man hört den en gång så vill man bara ha mer och mer av den. Jag kan inte överleva utan dig. Elden för dig i mitt hjärta kommer alltid att brinna, den slocknar aldrig. Jag har sett glädjen i dina ögon, du var så jävla glad, så underbar, jag brann verkligen inuti när vi var med varandra. Om allt kan bli som förut, det vet jag inte men att livet utan dig är ett helvete det vet jag. Och det som existerar för mig just nu är tårar, ensamhet och att jag mår piss hela tiden. Hur jag kunde känna att jag älskade dig efter bara en kort stund med dig. Jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv om jag ger upp nu. Och jag kommer heller aldrig förlåta dig om du ger upp. Även om allt känns meningslöst för tillfället, utan dig. Men om jag ger upp, då kommer inget lösa sig. Och den lilla chans för att något skulle bli som innan försvinner lika fort som en fluga då. Om..."

Min vän skrev, du skrev, att jag alltid skulle finnas i ditt hjärta. Att jag alltid hade en extra skugga. Tua, Tua Henry, du var min vän som skrev det. Tua, var tog du vägen? Och varför fick jag ingen plats i ditt nya liv? Var allt en lögn?