Jag brukar få ny kraft genom att bottna.
Jag säger till mig själv och till någon som vill lyssna att jag är helt slut.
Att allt känns för jävligt.
Då brukade jag få ny kraft.
Självmordstankarna får finnas där tills de passerat förbi och försvunnit som båtar bortom horisonten.
Och allt är inte ett inferno.
Det skulle jag vilja säga är en lögn. Men visst tusan kan det kännas så ibland.
Om och om igen.
Men varje gång jag kommer upp igen efter ett besök i de
mörkadeppigadjupen
så känner jag mig starkare än någonsin.
Vi tror att vi står stilla men det gör vi inte.
Vi utvecklas hela tiden.
Förändringen finns där men vi märker inte den förrän den vuxit till en viss storlek.
Konsten är att förstå och stå
ut med de här "transportsträckorna".