Och tiden läker inte all sår, de blir ärr vävnad.

jag är ensam . Sjukligt ensam. jag vill ha en vän. Förlåt, men en riktig. Shit, nu kommer väll alla tycka att jag är elak number 1 ! För Jag Vet Att Jag Har Vänner. Men jag vill liksom ha någon jag kan ringa till alltid, jag menar alltid, som pallar alla psyksamtal men som kan glädjas åt alla glada ögonblick! Som vågar liksom fråga, hur är det (du vet, egentligen, och som inte nöjer sig med ett bra och man inte får en sjukt bra anledning varför det är bra, och då ska den vara sann). Som inte låtsas som att allt är bra, som att jag aldrig gjort något dumt och att jag lever hälsosamt. Som vågar föra en allvarlig dialog, irl och inte något jävla skit snacka med "vi pratar nästa gång vi ses". Jag är inte heller jätte bra på det, det kan jag ärligt erkänna, men när jag öppnar mig blir det fel fel fel. För jag är så full av det, allt, och de blir för mycket för en vanlig människa att klara av. Till och med de som vill vara min vän. Och jag menar inte att jag inte uppskattar det, för det gör jag. (Även fast jag saknar den där, men kan ska väll vara nöjd med de som bara vill vara min vän?) Om ni känner att ni vill spendera eran tid på att vara vän med mig, så är det bra. (Även fast jag inte riktigt förstår varför :D ) (Och jag menar inte att ni är dåliga, fan ni är sjukt bra! Och det finns få människor som ni i världen) Men ja, jag vill ha någon på riktigt. Som faktiskt orkar lyssna, PÅ RIKTIGT. och kom inte nu med skit snack som " du kan alltid prata med mig " " du vet jag lyssnar" för ursäkta, men den enda personen som vet allt, eller i alla fall något vettigt om mig, som orkade med mig, är död. Säger det inte er något? Fan, Mig säger det jävla massa, faktiskt. Hon tog livet av sig, min flicka, min glädje, MITT LIV, tog livet av sig. Och jag är så 110% säker på att om jag hade knipit igen käften, hade hon levt. Och inge jävla mygel nu, för ni har ingen aning om hur de känns. Och kom inte med " det var inte ditt fel" för fan, jag är delaktig i det hela. De vet jag så mycket bättre än ni. För jag tror och vet att de kunde varit jag, eller hon kunde fortfarande varit i livet. Men nej, inte så . Jag lever, inte hon. Så ni vet inte, men ni skulle allt gärna vilja veta. Hur ni njuter av att kunna läsa hur någon annan mår. Kunna sitta och smussla i er hur piss jag mår och hur allt kväver mig allt långsammare. Och sedan skriva en söt liten kommentar. Hej, ni vet att kommentarer inte löser det hela. HON ÄR FORTFARANDE DÖD, där är fortfarande delvis mitt fel och de är fortfarande ingen som orkar med mig. Och folk snackar om att de blir bättre sedan, tiden läker alla sår och shit. Men ni vet inte hur de kväver mig, hur det känns och hur jag inte får någon luft. Och ni vet inte hur det känns när ingen längre orkar lyssna, när de som påstår sig vara min vän, inte orkar lyssna mer. För det var ju ett tag sedan nu och ” hon borde ju faktiskt komma över det” Jag ska ge er en uppmaning, jag kommer aldrig komma över det. Jag vet inte mer er, men jag kan inte glömma någon jag älskat som dör, bara så där. Plötsligt. Och jag vet att ni kommer tänka "gud vad egoistisk hon är nu, hon har ju faktiskt vänner, tänk på de som inte har de. e.tc." och " gud va löjlig hon är, skriver på bildagboken" men ni kommer inte att skriva det, för de gör man inte. (Eller jo, kanske axel och någon annan som har lite stake i sig och vågar) och jo, jävlar (!) fan va egoistisk jag är. Och var skulle jag annars skriva? När skulle ni annars lyssna? Jag vet ju att ni nu kommer läsa, och ni kommer förmodligen diktera ihop något fint som " Lin, jag vet att de är mörkt men du är så jävla bra och jag älskar dig och du får inte ge upp och blahablahablaha"Just de ja, inge ge upp. För de skulle skada, vem då? Just de ja, er. Och det kommer jag att uppleva??? Nej. Men nej, för så egoistisk är jag inte. Inte idag i alla fall.