Jag kommer aldrig förstå mig själv .

Jag saknar Johanna. Jag saknar hennes skratt, hennes vackra leende, ögon, kropp. Hennes utstrålning och personlighet.
Jag saknar henne så jävla mycket. Hur kan man sakna någon så mycket att man inte kan andas?Hur kan man förklara för någon som inte vet, hur det känns att förlora sitt hopp, livslust och största kärlek? Jag försöker att vara stark, försöker verkligen klara varje dag i skolan. Och jag klarar av det otroligt bra. Jag verkar ju till och med nästan må bra. Ni, skulle aldrig kunna gissa hur det egentligen står till. För ni ser inte stunderna utanför skolan, ni ser inte när vi är tillsammans och inte heller när ensamheten tränger sig på.
Då jag bryter ihop, stunderna då jag bryter ihop och bara försvinner blir allt fler. Jag var så fylld av tårar och smärta att jag ibland inte ens hinner hem. Att jag inte orkar bära de en hel dag.


Jag blir så känslosam av inget alls. En låt, som jag inte har några minnen av kan få mina tårar att rinna bara för att den är vacker. Jag förstår inte mig själv. Fast det har jag aldrig gjort. Jag är ensam. Jag känner mig så jävla ensam. Som om jag inte hade har någon på min sida, och vem är där? Vem är egentligen där när jag gråter sönder mina ögon? Vem skickar sms och berättar hur saknad jag är? Vem tröstar, håller om mig när jag är ledsen? Vem håller en konversation med mig utan att tröttna på mig?