Linda, för alltid, eller?

Jag vet inte om du någonsin kommer läsa detta, om du ens vet att jag har en blogg?! Men ja, här kommer det i alla fall. Svaret på ditt samtal, som jag inte visste vad jag skulle svara på, förutom ”awwh, sweet” HA! Patetiska Lin, har gjort det igen! Okej, Linda, jag är ledsen att de blivit såhär mellan oss. Verkligen. Jag gillar dig, big time, och precis som du gjorde räknade jag dig till en av de närmaste. Jag gillade att umgås med dig, ditt skratt, dina sjuka skämt och allt annat som är speciellt med dig. Första gången vi träffades, shit, jag var fitt nervös. Amanda hade bara frågat om det var okej om en som heter Linda följer med på kortegen. Och glada jag hade svarat , ”visst” Men tänk om jag inte tyckte om dig, eller du och jag inte kom överrens ?? Men så träffades vi, och du var som jag. Flamsig, tramsig och rolig! HA, match making av Amanda Bågenholm. På kvällen var vi hemma hos amanda, och du kröp iväg med rumpan i vädret och sa att vi mobbade dig, de glömmer jag aldrig! Och sedan somnade vi, kommer inte ihåg om det var du eller amanda som ville att vi skulle vara vakna och se Scrubs, men alla somnade, utom en. Jag somnade, haha! Sedan löpte det på, och jag träffade dig och amanda, oftast tillsammans med senare själv. Jag kommer också ihåg den gången vi skulle på spelning i rydet, utomhus, och vi gjorde korv med bröd. HAHAH ! Shit, ja. Oj, då var vi alla emos. Nu, nej nu vet jag inte vad vi är längre. Eller den gången du och jag och jossan skulle hem till mig och vi fotade sönder den stackars busshållplatsen, och ni, vi, tramsade och flamsade. Men framförallt skrattade(!) Shit, vi var glada då. Jag var glad då, visst, jag skar mig som en galning under den tiden, men jag ville leva då. Jag visste bara inte hur man gjorde utan att skada sig själv. För även om jag var glad och verkligen älskade att umgås med er så var min psykiska smärta så jävla stor och jag vågade inte öppna mig inför er. Jag vågade inte be om hjälp, av de jag kallade mina närmaste då. För jag var för rädd att ni skulle stötta bort mig. Och den gången du följde med mig till min pappa i borås, du är den enda som varit där. Och de betydde mycket för mig , mer än du tror. Och när vi var på brewhouse och träffade tone och massa andra . Och vi gjorde en spotthög , kommer du ihåg ? och den gången vi skulle på hum, kommer inte ihåg vad det var, men jag var redan inne på liseberg och skulle komma med ditt (?) lisebergs kort, oj ni var jätte arga för att jag inte kom. Och jag fick nästan be på mina knän om förlåtelse. Och Håkan, 07 . För jag vet inte längre, om jag orkar. För de blev så fel där hemma hos dig, men jag kan inte ens förklara det. För de går inte. Jag kan inte. Och jag tycker inte att ni har svikit mig, verkligen inte. Men vi glider, och snart finns inte vi 4 längre, om vi någonsin funnits. Snart är det ni tre och jag. Jag på ett eget hörn, egen spelplan. Det känns, som ni, inte vill och orkar vara med mig. Och om det är så, okej , säg det så jag vet. För annars kommer jag fortsätta glida tills jag dör, och du Linda, glöm aldrig "KEFT MEREJ! DU SKA BLI TYP 99 BAST OCH SITTAP Å EN JÄVLA TRAPPA I EN FUSK LEOPARDPÄSL MED DINA INLINES OCH RÖKA BRAJJ MED MIG!" och du får alltid mig att le när jag vill dö . Jag älskar dig Linda. Alltid, genom allt. Även fast vi glider