Tankar om existensen...

Det finn en sak som aldrig upphör att förvåna mig och det är hur ett stort antal människor kan gå omkring och tycka att allting i vår och världens existens är självklart. Ta handen på hjärtat nu: Det enda som är självklart är väl att allting är en gåta, ett mysterium? Att vi över huvud taget ”föds”, att vi ”lever, att vi ”dör” att vi alls ”finns”. Alltsammans är så hisnande obegripligt att för att våra förstånd inte ska sprängas när vi nuddar vid det, måste vi helt enkel komma överens om vissa sätt att se på ”Verkligheten”! Men sedan är det alltså många människor som inte inser att de där synsättet är just – överenskommelser! För om man istället går allra djupast, så ”finns” ingenting eller åtminstone inget en yta, ett ansikte eller ett människoskapat namn. Egentligen är det ganska dumt att tänka på. För jag antar att dom flesta som tänker på det hela tiden blir galna. Men tänk ändå om allt är påhittat. Att vi är bara en så liten del som egentligen inte skulle ha funnits, utan egentligen blev ett fel någon stans där ute, för så många miljoner år sedan. Men som sagt, men blir bara galen om man tänker på det för länge